Omtumlande vecka
Min första vecka som tjugoettåring har varit en riktig
berg och dalbana!
Det började med att en av min handledares patienter
dog på morgonen på min födelsedag, och resten av
dagen gick för henne åt till att ta hand om anhöriga
och till att göra iordning den avlidne.
Jag var i lite sisådär skick när jag kom på morgonen,
ni som läste förra inlägget förstår kanske.
Så jag valde att inte se det äckliga, lite läskiga som
hände när han dog och precis efter, var inte precis
den födelsedagspresent jag ville ha...
Men jag tog mod till mig och gick sedan in precis innan
dom skulle svepa honom, när han var tvättad och bytt
på och sånt.
Och vet ni vad? Jag överlevde faktiskt! Det såg så overkligt
ut att jag klarade av det. Han såg lugn och fridfull ut
och om möjligt en aning gul... Men det fick jag förklarat,
att det var för att han hade cancer på levern och hade
början till gulsot när han dog. No big deal.
So I'm good :)
Sen fick jag i tisdags vara med på en operation.
Stod vid patientens huvud och kikade när dom tog bort
en bit av tjocktarmen och lade upp en stomi.
Även detta överlevde jag! *Klapp på huvudet*
Och i onsdags var jag på sommarjobbs intervju på ett
ställe som heter Sommarsol. Där får människor med mer
eller mindre handikapp komma för rekreation eller
rehabillitering. I annonsen stod det att dom sökte vård-
biträden, men när jag kom dit så sa hon servicebiträden
och jag fick veta att mina huvudsakliga uppgifter i så
fall skulle bli att städa...
Men jag log och nickade sammabitet, gick med på en
liten guidad tur på anläggningen och fick sedan veta
att hon hade en hel hög med andra som sökte och att
hon inte kunde ge mig besked försen om två veckor.
När jag kom hem så stack jag ner till Hamnpentryt nere
i Skälderviken där jag bor. Här basar nämligen dottern
till en av mina favoritpatienter, vi kallar patienten Ulla.
Ulla har varit min solglimt under praktikperioden, hon
och jag har kommit väldigt bra överens.
Hon var jättedålig när hon kom in, men så sakta, efter X
antal operationer och mycket pepp från mig och många
andra så mår hon idag helt ok och är på ett korttidsboende.
Men på nåt sätt så blev jag Ullas favoritsköterska, och
när Ullas Dotter kom och hälsade på, så kom vi att prata
hon och jag med.
Så fick jag veta att hon äger en restaurang nere precis i
samma vik som jag bor. Och hon fick reda på att jag inte
lyckats hitta nåt sommarjobb inom vården ännu.
Då sa hon att om hon fick nåt ledigt så skulle hon höra
av sig. Det gjorde hon, jag sa att jag skulle på intervju
på sommarsol, och då sa hon bara, hör av dig när du vet.
Det gjorde jag, sa att om jag kunde undvika det så tillbringade
jag helst inte sommaren med att städa!
Så nu är det klart, jag ska jobba som servitris/kallskänka i
sommar. Och det ska bli jättekul!
Jag ska även eventuellt ta hand om Ulla lite också, men det
är inte färdigt ännu.
Sen har jag gått min sista praktikdag, hämtat alla mina prytlar
på sjukhuset och lämnat in nycklarna.
Nu förbereder jag mig på att starta nästa kurs, Biomedecin 2.
Wohooooo.....
Take care!
Happy birthday to me
Har ni någonsin fått sån där lite lätt ångest över att
bli vuxen? Så där när ni bara önskar att ni var tio igen
och bara fick vara dum och naiv?
Eller rättare sagt, när det nästan alltid fanns något
att se fram emot?
Jag fick det igår, och har haft lite mest hela dagen.
När man var liten och bodde hemma så var ens
födelsedag något alldeles speciellt.
Man vaknade minst en timme innan man visste att
resten av familjen skulle gå upp, och sedan låg man
där och lyssnade på när mamma eller pappa gjorde
iordning frukostbrickan och letade fram alla paket.
Sen blev man behandlad som en prinsessa hela
dagen, fick bestäma vad det skulle bli till middag och
slapp göra nåt tråkigt.
Nu, nu är man vuxen. Man börjar kvart i sju på morgonen
och har inte tid med frukost på sängen och paket.
Det är ingen som sjunger för en på jobbet, och det
är då rakt ingen som behandlar en som en prinsessa.
Visst att man får bestäma vad det blir till middag, men
man får antingen laga det eller köpa det själv.
Jag vill inte bli vuxen!!!!
Så d så.....
; )
Take care
Virrpanna
Enligt kuratorn är det inte alls omöjligt att jag
har en årstidsbetingad depression, inget ovanligt
här uppe i norr, men inget dom kan göra nåt
åt just nu. Eftersom jag inte känner att jag vill
ha antidepressiva pilliriller så är det enda som
återstår ljusterapi.
Och lägligt nog så är ljusterapin på helsingborgs
sjukhus säsongsbetonad den med, och stänger i
veckan.
Så nu är det till att vara ute mycket, stoppa näsan
i solen så mycket jag bara kan.
Men för dom som känner mig så är det nog lite
skrattretande, det som fick mig att må så här från
början är nog att jag inte är någon direkt friluftsmänniska...
Men tills solen börjar brassa på mer framåt sommaren
så kommer jag må lite så där varje dag, och känna
mig som något slags hormonmonster.
För allt jag upplever får någon slags annan dimension,
och jag har blivit expert på att se allt med något slags
negativt filter.
Som att jag fyller år i morgon, om det tänker jag så här.
Jag måste jobba, börjar kvart i sju, för att komma till
sjukhuset där ingen lär komma ihåg att det är min
födelsedag fast jag sagt det massor med gånger.
Men jag kan ju inte begära det av dom heller, så då är
det bara jag som är en liten gnällfia!
Sen att jag börjar så tidigt, både jag och Daniel lär vara
så trötta att jag kommer gå upp för sent och hysta i mig
frukosten, slänga på mig kläder och springa ut till bilen.
Det kommer inte finnas någon tid eller någon ork till
frukost på sängen, presenter eller någon födelsedagssång.
Värdsliga ting, i know, men på något vis känns det som
om man inte kan få dem så är dom plötsligt väldigt viktiga.
Och eftersom jag känner mig så ömtålig så vill jag ha lite
uppmärksamhet, men jag vill inte kräva den.
Usch vad jag är krånglig, en riktig virrpanna!!! Inte ens jag
tycker om mig!
I alla fall, igår kom några vänner från norr ner på lunch
för att fira lite i förväg. Vi åt pizza på Kirris och sedan drog
dom tillbaka norrut, många andra som fyller år nu så dom
var tvungna att åka till ett annat kalas på kvällen.
Men en fin tös stannade kvar, vi kollade på film, hon jag och
älsklingen. Och sedan körde jag ner henne till hennes
hotell nere i Ängelholm.
Så lite firande blev det allt, vilket ju var roligt!
Trots det så känns det bara som om min födelsedag
kommer bli platt som en pannkaka, kalla mig bortskämd
eller surpuppa, men så känns det.
Prove me wrong!
Take care!
Färdigt
Nu har en sten fallit från mitt hjärta, och en termin
från min totala studietid...
Jag har nämligen bestämt mig för att ta ett steg
tillbaka och göra om praktiken till hösten.
Mest för min hälsa och för att det inte finns någon
större chans att jag i det här läget kan uppnå alla
de mål som behövs för att bli godkänd på kursen.
Jag orkar helt enkelt inte!
Jag gav hundratjugo procent från början, fick veta
att det inte räckte, gav femtio till, och nu vet jag att
inte ens det räcker.
Så då får det va! Min kropp räcker inte till just nu
helt enkelt, mer med det är det inte.
Min mor påpekade en lite intressant grej, förra året
så här dags på året mådde jag ju ungefär lika kasst.
Kanske inte riktigt så här mycket, men i proportion
till pressen så finns det faktiskt en poäng i vad hon
sa. Så ska prata med kuratorn på fredag om det kanske
finns en liten koppling till årstid, och om jag då kanske
kan få lite ljusterapi.
Och sedan kanske kan få remiss för ljusterapi nästa
vinter så att det här lilla missödet kanske kan förebyggas.
I helgen var jag och älsklingen på kurs.
Jag tog licens så att jag kan både vara funkionär och
förare i en biltrialtävling. Så nu har vi båda sådan licens,
älskling hade det ju självklart sedan tidigare.
Och nu så skiner solen, det blåser visserligen
halv orkan, som sig bör i platta skåne, men det
värmer ändå lite i hjärtat när himlen är blå och
solen brassar på.
Take care!
Blott en dag
Hej igen
Helgen blev inte riktigt som planerad, jag har nästan
slutat planera, livet tycks nuförtiden ha tagit över den
delen.
Men ett glädjeämne var att min syster ringde i fredags
eftermiddag. Vi pratas inte vid så ofta och nu hade
hon blivit oroad över vad hon läst här och ville kolla
läget. Det gjorde mig så glad och värmde sannerligen
hjärtat : )
Dagen efter gick dock inte lika bra...
Vaknade som vilken dag som helst, dock utvilad eftersom
jag prövat ett sömnpiller som kuratorn föreslagit.
Men sen när Daniel körde mig till tåget så växte oviljan
att lämna tryggheten för varje meter vi övertog.
När vi väl kom till stationen brast jag i störtgråt och
efter att Daniel tröstat mig lite ledde han mig till tåget
som precis skulle gå. Men så fort jag klivit in bredvid
konduktören i dörren och dörrarna stängts fick jag panik.
Jag tvingade konduktören att öppna dörrarna och slängde mig
i Daniels famn.
Självklart missade jag tåget och åkte inte till praktiken den
dagen. Paniken var en hård liten boll i min mage och gråten
ville inte sluta. Daniel ringde och sa att jag inte mådde bra
och att jag inte skulle komma.
Kuratorn kallar det en panikattack, inte bara lite gråt utan
en fullfjädrad panikattack.
Dagen efter grät jag nästan när jag vaknade, men nu var
Daniel tvungen att hänga på låset hos veterinären då Rustys
mat var helt slut. Så mamma ringdes upp och via högtalar
telefon fick hon försöka trösta mig hela förmiddagen.
Daniel återvände senare och efter mycket om och men så
duschade jag, åt lite och fick skjuts till praktiken.
Och efteråt så belönades jag med ett besök av min lille bror.
Det var ett välkommet avbrott från verkligheten, mycket skratt
och prat. Vi tog dagen därefter en promenad vid havet, åkte till
väla och han väntade medans jag var hos kuratorn.
Vi har på något underligt vis aldrig glidit ifrån varandra, trots
syskonbråk och skillnader. Jag är så glad att jag har honom!
Jag är ledsen att jag inte har något roligare att berätta om, jag
önskar så innerligt att jag kunde säga att jag mår bättre, att
något mirakulöst hänt så att dagarna tycks ljusare och roligare
permanent. Men det väntar också jag fortfarande på...
Take care!
Livet springer ifrån
Hej igen
En liten uppdatering om vad som hänt det senaste.
Den patient jag skulle gjort mitt andra chansen arbete
om, hennes operation blev under helgen struken...
Tråkigt för henne och för mig, men det innbar att jag nu
inte har en chans på jorden att hinna deadline.
Men min underbara adjunkt pratade nu om någon
sorts uppsamlingsheat, vad det innebär återstår att se..
Självklart mådde jag skit över det, har fått ett sömnpiller
jag ska pröva vid tillfälle. Tanken var att det skulle testas
natten till igår. Men så blev det inte, något mer dramatiskt
kom att hända.
Min underbare fästman/pojkvän/halvsambo, lider nämligen
av en sjukdom som heter Morbus Crohn.
Det är en inflammatorisk tarmsjukdom som gör att kroppens
egna imunförsvar angriper ett eller flera ställen i matsmältnings-
apparaten och gör att det uppstår små sår.
Men älskling har en lindrig variant som för det mesta hålls
i schack av medicinering, han äter fyra tabletter varje dag som
underhåll och får dropp var åttonde vecka.
Och med hjälp av det kan han leva som en normal människa.
Men min snygging har sin sjukdom lokaliserad i tunntarmen,
och där har bildats ärrvävnad. Denna ärrvävnad har i sin tur
nu bildat en förträngning som gör att han det senaste halvåret
haft allvarliga förstoppningar.
Han spyr, får helvetiskt ont i magen och det händer nada på toa.
Detta hände i början på december, i mitten av januari, och även igår.
Han började känna smygande smärta i tisdags kväll, men tänkte
"äsch, det ger sig säkert".
Det gjorde det inte, och igår eftermiddag hade han så ont
att han skakade och lunchen slutade i en hink.
Vi åkte in till Helsingborgs lasarett, och här sitter jag nu vid
hans sängkant, nästan 24 timmar senare.
Han hann kräkas nästan tio gånger, få slang i näsan och
göra två olika röntgen undersökningar. Men nu verkar
det som om det har lossnat.
Älskling ser inte längre ut som nåt katten släpat in,
färgen är tillbaka på kinderna, och pupillerna har återvänt
till normal storlek (morfin).
Så håll tummarna för att han får komma hem i kväll :)
Take care!
Kortis
Ska försöka hålla det kort.
Träffade kuratorn i tisdags, gick bra, bölade lite och
pratade på. Fick göra ett test, enligt det är jag lätt
deprimerad. Men hon ville inte utesluta att det bara
är en krisreaktion. Ska tillbaka på tisdag så får vi se.
Träffade även min adjunkt från skolan på sjukhuset
i onsdags efter praktiken. Hon visade sig vara en
underbar människa och vi hade ett långt och trevligt
samtal. Hon poängterade starkt att min hälsa måste
komma först och under inga omständigheter skulle
jag låta skolan köra mig i botten så till den milda grad
att jag kunde klassas som deprimerad! Så hon föreslog
att jag skulle prata med den som ska granska mitt arbete
och be om några dagars respit för inlämningen.
Enligt henne borde det inte vara omöjligt alls.
Annars tyckte hon att det kanske inte vore dumt att
strunta i att bli godkänd på kursen, gå färdigt mina
veckor på sjukhuset och sedan göra om den när
studievägledaren hittar plats. Med tanke på att jag ju
inte har någon tidigare erfarenhet från sjukvården
så är det ju inte så konstigt att jag ligger efter de andra
som till 99 procent jobbat som undersköterskor innan.
Och mycket tydligt är min stresströskel inte så hög
som jag kanske skulle önska, men det är bara att
acceptera och leva med. Jag får lära mig att tackla
det och förebygga förfall :)
Tänk vad man lär sig!
Nu har jag precis kommit hem från Alingsås, en kort
tripp denna helgen med, den här var dock planerad.
Alltid roligt att komma dit, krama päronen och bråka
lite med söte bror :) Älskar er oändligt!
Take care!
