Livet som går vidare
Hej
Borde egentligen döpa om den här bloggen...
Är nu på studieuppehåll, fick inte fortsätta för att jag inte klarat av det som behövdes. Igen...
Går nu på två mediciner, och tryggheten ligger i väskan i form av lugnande som inte fungerar.
Men jag vill inte tillbaka, överlevnadsinstinkten tar vid där. Håller mig över ytan och fungerar som min flytväst.
Det kommer nog ta ett tag att vänja mig vid det här, att omdefiniera vad som är normalt, om normalt ens är ett ord som borde finnas. Normen är en så luddig zon egentligen, vad är normalt?!
Har lärt mig oänlidgt mycket om mig själv dom senaste månaderna. Har lärt mig att det är mycket lättare att försöka göra andra lyckliga än att jobba på mig själv. Men ändå så känns det som att trampa vatten när jag försöker göra sorgsna vänner glada när deras lycka inte är vad jag kan ge dom. Det är inte min uppgift, men jag vill så gärna!
Tänk om min lycka ligger i att andra är lyckliga? Varför vill dom då inte bli lyckliga?
Jag är så medveten om att min lycka är mitt eget ansvar, det pratar både jag och psykologen om varje måndag.
Men det är så svårt när ångestens mörker kommer svepande och hotar att äta upp mig. Att tänka på nåt glatt och positivt då är inte ens på kartan. Sorgen blir för stor. Vilken sorg?! Den som visste det, det hade varit mycket lättare om jag visste varför jag var ledsen.
Är alltid hungrig, men blir aldrig mätt. Magen växer, men inte på ett roligt sätt. Trots det vet jag att det är många flickor vars magar växer av andra skäl som har det så oändligt mycket svårare än jag. Mina små problem är en droppe i havet jämfört med deras.
Men så har det alltid varit.
Det är nog bara jag som är gnällig som vanligt.
Take care
Borde egentligen döpa om den här bloggen...
Är nu på studieuppehåll, fick inte fortsätta för att jag inte klarat av det som behövdes. Igen...
Går nu på två mediciner, och tryggheten ligger i väskan i form av lugnande som inte fungerar.
Men jag vill inte tillbaka, överlevnadsinstinkten tar vid där. Håller mig över ytan och fungerar som min flytväst.
Det kommer nog ta ett tag att vänja mig vid det här, att omdefiniera vad som är normalt, om normalt ens är ett ord som borde finnas. Normen är en så luddig zon egentligen, vad är normalt?!
Har lärt mig oänlidgt mycket om mig själv dom senaste månaderna. Har lärt mig att det är mycket lättare att försöka göra andra lyckliga än att jobba på mig själv. Men ändå så känns det som att trampa vatten när jag försöker göra sorgsna vänner glada när deras lycka inte är vad jag kan ge dom. Det är inte min uppgift, men jag vill så gärna!
Tänk om min lycka ligger i att andra är lyckliga? Varför vill dom då inte bli lyckliga?
Jag är så medveten om att min lycka är mitt eget ansvar, det pratar både jag och psykologen om varje måndag.
Men det är så svårt när ångestens mörker kommer svepande och hotar att äta upp mig. Att tänka på nåt glatt och positivt då är inte ens på kartan. Sorgen blir för stor. Vilken sorg?! Den som visste det, det hade varit mycket lättare om jag visste varför jag var ledsen.
Är alltid hungrig, men blir aldrig mätt. Magen växer, men inte på ett roligt sätt. Trots det vet jag att det är många flickor vars magar växer av andra skäl som har det så oändligt mycket svårare än jag. Mina små problem är en droppe i havet jämfört med deras.
Men så har det alltid varit.
Det är nog bara jag som är gnällig som vanligt.
Take care
